Enångers socken

Enånger är en socken med tusenåriga rötter. Den ligger strategiskt mellan två av Norrlands äldsta städer, Hudiksvall i norr och Söderhamn i söder.

Namnet ”Enånger” inte entydigt
Enånger skrevs tidigare De Enanger och Enaranger. Namnet ”De Enanger” nämndes i skrift första gången 1344.

Vad ”Enånger” betyder är inte entydigt. ”Ena” är sannolikt det gamla namnet på Enångersån; den har troligen fått sitt namn efter förekomsten av enebuskar. ”Ånger” är gammalsvenska för ”smal havsvik”. Enånger skulle alltså betyda ”den smala havsviken där ån med många enar mynnar ut”.

En annan teori är att Enånger fått sitt namn efter stormannen Enar eller den norska småkungen i Tröndelag, Einar Tambersjelve (död 1053), som hade sin flotta upplagd för vintern i viken där Enångersån rinner ut. Enånger skulle med denna förklaring helt enkelt betyda ”Enars vik” eller ”Einars vik”.

På medeltiden hade Hälsingland mer förbindelse med Tröndelagen i Norge än med Stockholm och södra Sverige. Både Trondheim och Stockholm var viktiga städer för hälsingarna.

Vidsträckt bygd
Enångers socken breder ut sig från Långvind och ön Vadstenarna i sydöst till Larsbo och Ysberget-Laxtjärnsbergets naturreservat i väster och till Bäckmora och Nianån i norr.

Enånger är en bergig skogs- och kustbygd. Terrängen vid kusten är kraftigt uppstyckad av flera djupa vikar och långsmala öar. Enda dalgångsbygd av betydelse finns längs Enångersån, som rinner upp i sjöarna Ysen och Stultsjön nära Larsbo och mynnar i Enångerfjärden vid Borka.

Riksintressanta områden för naturvård är Enångersåsen, som löper ut i Långvind, Fågelhällan och Lindefallet. Det senare är känt för sitt bestånd av lind och andra ädellövträd.

Socknen har en yta på 311 kvadratkilometer.

Minskande folkmängd
Huvuddelen av befolkningen bor längs Enångersån och längs gamla vägen mellan Hudiksvall och Söderhamn.

Folkmängden är cirka 1 500 invånare. Det är en kraftig nedgång sedan gamla Enångers kommun i slutet av 1800-talet nådde sin befolkningstopp på drygt 3 000 invånare.

Enångers socken har bara en tätort, Enånger.

Ytterligare en ort, Lindefallet, har en struktur och folkmängd som skiljer ut den från de mindre byarna. Lindefallet är enda så kallade småort i Enånger och även enda ort vid sidan av Enånger med viss service som livsmedelsaffär, bygdegård och flera idrottsanläggningar.

Längs kusten och på öarna finns flera fiskelägen, Våtnäs, Borkbo, Borka, Sörön, Rävelsön och Karskär. I dag har dock fisket förlorat det mesta av sin tidigare betydelse. De forna fiskelägena har i dag ett fåtal eller inga permanentbonde. Fritidsboendet har tagit över.

I inlandet finns historiska finnbygder i Grängsjö by.

Jord, skog och fiske
Jordbruk, skogsbruk och fiske var länge de dominerande näringarna i Enånger.

Jordbruket lever ännu. Men nu är det modernt och storskaligt. De gamla fäbodarna finns kvar, nu som vackra minnen från en svunnen tid.

Skogsbruket har genomgått samma rationalisering som jordbruket.

Fisket finns inte längre kvar som någon betydande näring. Men fritidsfisket frodas i Enångers fina fiskevatten, både till havs och i sjöarna.

Enånger har historiskt haft två större och ett mindre bruk. Dessa bar under sin storhetstid upp lokala samhällen med handelsbod, skola och olika former av service.

Långvinds bruk grundades 1687 som järnbruk men var också jord- och skogsbruk med egen ångsåg. Det är i dag ett rent skogsbruk.

Boda bruk grundades 1772 som järnbruk. Det är numera en viltforskningsstation. Dess marker ingår i Långvinds bruk.

Larsbo bruk grundades 1752 som skogsbruk med såg. Det består i dag av ett litet lantbruk och bo-på-lantgård-verksamhet.

Ångsågar fanns även i Bölan (Lindefallet) och Ljustjärn.

Industri växer fram
Under 1900-talet började en småskalig industriverksamhet att sätta sina avtryck i Enångersbygden.

Största industri är Ilsbo Industrier.

En industriverksamhet som knyter an till fisket, som i dag inte är heltidsyrke för någon, är surströmmingstillverkningen. Under 1990-talet startade suringtillverkning i liten, hantverksmässig skala i Borkbo. År 2008 startar Gävlefisk surströmmingstillverkning i industriell skala i Enånger.

Kommunal verksamhet sysselsätter också åtskilliga Enångersbor.

I dag får dock de flesta Enångersbor sin utkomst utanför Enångersbygden, främst på arbetsplatser i Söderhamn, Iggesund och Hudiksvall.

Många fornlämningar
Enångersbygden ruvar på över 100 fornlämningar.

Mest känd är stenåldersboplatsen Hedningahällan i strax söder om Östra Myra på vägen till Långvindsbruk. Den består i huvudsak av rösegravar från bronsåldern längs dåtidens kustlinje.

Det finns också högar och gravfält från järnåldern i bygden.

Längs kusten finns lämningar av äldre fiskelägen och så kallade Gävlebohamnar, bland annat på Fäbodön.

Carl von Linné besökte Enånger under sin Norrlandsresa. I Lapplandsresan 1732 skriver han om Enånger: ”Folket är humant, har täcka hus och inuti snygga och rena, bättre bygda än på annor ställe.”

Enånger kyrkligt och administrativt centrum 
Enånger var länge kyrkligt och adminstrativt centrum i den del av Hälsingland, som då bestod av tre kommuner och församlingar, Enånger, Njutånger och Nianfors.

Enånger blev redan på 1200- eller 1300-talet eget pastorat och var moderförsamling till Njutångers församling och från 1798 också Nianfors kapellförsamling. Njutånger fick egen kyrkoherde först 1915. I början av 2000-talet slog Enånger och Njutånger ihop sina fögderier och blev Enånger-Njutångers församling.

Enånger var ett centrum i den statliga förvaltningen på lokal nivå. Här fanns Enångers landsfiskaldistrikt till 1951 och Enångers tingslag till 1962.

Enånger var under lång tid egen kommun. Enångers landskommun gick i graven 31 december 1962 och hade då tusen år gamla rötter. I två steg blev sedan Enånger en del av Hudiksvalls kommun. 1963 gick Enångers och Njutångers kommuner samman i Iggesunds kommun. 1971 blev Iggesund, tillsammans med Hudiksvalls stad och tre landskommuner, Hudiksvalls kommun.

Jörgen Bengtson

Uppdaterad 2007-05-02