Långvinds bruk

Från ålfiske till järnbruk 
Långvinds bruk tar sin början när bergmästare Albrekt Behm – helt eller delvis ägare till bruken i Tolvfors, Hamrånge, Hillevik och Forsbacka – år 1670 får rätt till ålfiske i denna del av Hälsingland. Men något järnbruk blir det inte förrän nästan två årtionden senare.

Behm dör 1679. Hans måg, bergmästaren Petter Svedberg, senare adlad Schönström, tar över. Han slår sig i lag med borgmästaren och faktorn vid gevärsfaktoriet i Söderhamn, Magnus Blix den äldre, adlad 1681 men med bibehållet efternamn (en sentida släkting är förre utrikesministern och FN-vapeninspektören i Irak, Hans Blix).

Magnus Blix engagerar sig i Långvind, för han behöver stångjärn av god kvalitet och är inte nöjd med det han får från Ljusne bruk.

Privilegiebrev för järnbruk 1687
Blix köper skogsmark av Långvinds byamän för att säkra råvara – skog som kan bli kol – till det planerade järnbruket. Den andra råvaran, vattenkraften, finns redan i strömmen från insjöarna till havet.

Den 12 november 1687 utfärdar staten privilegiebrev för att anlägga en masugn och hammare med två härdar vid Långvind.

Schönström och Blix bygger masugn och hammare med två härdar för så kallat tysksmide. Tio år senare uppför de en andra hammare med två härdar, för att smida muskötplåt till gevärsfaktoriet i Söderhamn, vilket Blix framhåller när han lyckas utverka ett nytt privilegiebrev.

Malmen kommer sjövägen från Utö och Roslagen. Träkolen, som behövs för järnproduktionen, kommer från hälsingeskogarna.

Efter Magnus Blix den äldres död 1697, tar en ny generation inom respektive familj över.

Schönströms två söner, överstelöjtnant Albrekt Schönström och major Peter Schönström, axlar faderns mantel. Albrekt Schönström är en av hattpartiets mer kända representanter. Peter Schönström är historiker och tidigare rysk krigsfånge i Narva.

Järn-Brita tar över
Albrekt Behms dotter, Brita Behm, änka efter professor Johan Schwede, blir den andra delägaren. Det visar sig snart att hon är en person med mycket stark drivkraft. De två herrarna vid Brita Behms sida – båda officerare och framstående personligheter i 1700-talets Sverige – krymper och bleknar bredvid henne.

Brita Behm bygger vägar längs långvindsskogarnas åsar, rustar upp järnbruket, löser en svår arvstvist, löser ut de två manliga delägarna och bygger upp bruket efter ryssarnas härjningar. När hon dör 1755 är hon ensam ägare till Långvinds bruk, dessutom ägare till Axmars bruk i norra Gästrikland, och sedan gammalt känd under tillnamnet ”Järn-Brita”.

Långvinds bruk går sedan i arv i två led till hennes avkomlingar på kvinnosidan.

Strid med bönder
Under hela järnbrukets levnad är skogsråvaran ett återkommande bekymmer för brukets ägare. Visserligen får Långvinds bruk 1691 kolningsrättigheter över bönderna i Enånger, Norrala, Tröna och Arbrå. Men det löser inte brukets problem.

Hälsingebönderna är föga intresserade av att leverera skogsråvara och träkol. Dessutom får Långvinds bruk konkurrera om råvaran med näraliggande bruk.

Långvinds bruk får därför ordna mycket av skogsråvaran på egen hand. Bönderna är dock inte pigga på att sälja sina skoginnehav heller. Först 1863, när bruket börjar sjunga på sista versen som järnbruk, får Långvinds bruk köpa det sista hemmanet i Långvind.

... och ryssar
Brukspatronerna slåss inte bara med bönder, utan också med ryssar. När ryssarna härjar efter kusten 1721, bränner de ner hela Långvinds bruk och byarna omkring.

Den 21 maj 1721 står Långvind i lågor. Befolkningen har dock hunnit sätta sig i säkerhet i skogarna.

Bruksägarna får statsbidrag för att bygga upp verksamheten igen. Sedan kronan gett bruksägarna åtta års skattefrihet, börjar de genast att återuppbygga bruket.

Bruket går sedan in i ett ljus framtid och har sin storhetstid under tidigt 1800-tal.

Storhetstid med Boda bruk 
1766 säljs bruket till statskommissarie J Adlerberg, brukspatron S von Stockenström den äldreoch brukspatron A Smaraens.

1770 får Boda bruk privilegier som annex till Långvinds bruk.

1783 köper industrimagnaten Paul Printzsköld, som har textilindustri i Florns kvarnar, Mo socken, två tredjedelar av bruket. En tredjedel av bruket äger sedan tidigare hans svåger, brukspatron Isak Tottie.

1789 köper bröderna Lars och Salomon von Stockenström hela bruket, sedan Printzsköld gjort konkurs. Släkten Stockenström behåller bruket i sin ägo i nära 90 år; denna tid sammanfaller med järnbrukets storhetstid. Genom arvsskiften blir ägarbilden allt mer splittrad. En försäljning blir till slut utvägen.

Sista stångjärnet 1890
1830 anlägger man i Boda en stångjärnshammare med två härdar, senare ytterligare en hammare med två härdar.

1835 har Långvind tre hammare och sex härdar. Detta gör att Långvinds bruk, inklusive filialen i Boda, nu har fem hammare och tio härdar. Långvind når sin storhetstid under denna första hälft av 1800-talet.

1873 köper dåvarande disponenten vid Tolvfors bruk, Wilhelm August Söderhjelm, nio tiondelar av Långvinds bruk. Den sista tiondelen förvärvar bruksbyggmästare Carl Edvard Ekman, som blir disponent även för Långvinds bruk.

1800-talets sista tid drar ”den stora bruksdöden” fram över Sverige. Långvind är ett av dess offer.

Järnbruk blir jordbruk
1887 tar WA Söderhjelm över som ensam ägare till bruket, som då ligger i dödsryckningar som järnbruk. Boda järnbruk gick i graven i mitten av 1880-talet.

1890 går även Långvinds bruk i graven, när sista stångjärnet lämnar bruket.

1901–02 används hyttan en sista gång, då Skebo bruk arrenderar den för att hålla produktionen i gång medan man bygger en ny masugn.

1914 tar WA Söderhjelms son, generalmajor Knut Erik Wilhelm Söderhjelm, över rörelsen efter faderns död året före. Nu är Långvind ett jord- och skogsbruk. Men även jordbruket går mot sin undergång. Den magra och kalkfattiga jorden ger dålig lönsamhet – det går åt motsvarande en järnvägsvagn med kalk per år.

1953 dör KEW Söderhjelm. Barnbarnen Carl Erik Tottie, Helen Tottie-Sténson och Lars W Tottietar över.

Jordbruk blir skogsbruk
1958 går jordbruket i graven. Bruket blir ett renodlat skogsbruk. Jordbruksmarken arrenderas ut.

1975 tillkommer ytterligare en generation delägare. Samma år säljer brukets ägare herrgården.

1991 bildas ett aktiebolag för skogsdriften, Långvinds Skogs AB. Men bruket är fortfarande personlig egendom. Långvinds bruk är därmed unikt genom att det – till skillnad från övriga hälsingebruk – aldrig blivit aktiebolag.

Under 2000-talets första årtionde startar en upprustning av den gamla bruksmiljön med Carl Erik Tottie som primus motor.

Jörgen Bengtson

Uppdaterad 2006-07-18